det här är min tid

Om man somnar ångestladdad och vaknar med en inställning att dagen kommer bli skit så kan man omöjligt bli besviken. Det är skönt att få vara i skolan och skönt att fastna på fikor i stan efteråt. Klassvänner som gör mina dagar. Skönt att orka komma iväg. Vardag helt enkelt? Mitt liv är himla ointressant egentligen. Samma sak och jag gillar samma sak. Rutinen i mitt liv har sprungit sin väg och jag har inte sett till den på månader. Den vill envist hålla sig ur räckhåll hur mycket jag än jagar den. Hela mitt ansikte ser ut som en anslagstavla för finnar och jag orkar inte täcka dom. Går runt och känner mig ful utan att besitta ork för att bry mig. Drömmer mig bort, landar i nuet. Landar i ett hat för det som inte är sant. Hat är för stora ord, för det finns inte en människa vandrandes på denna planet som jag kan säga att jag hatar. Vad jag hatar är varenda lögn någon har berättat för mig. Varenda lögn någon låtit lämna sin mun för att eka högt ute i atmosfären. Stämningen av stillhet som lagt sig efteråt men hur de tomma orden ändå lever kvar, liksom ekar ihängset och förföljer en. Och jag ser bara fler och fler oärliga ögon men så säkra munnar så stadiga i orden. 

 

Jag tänker på hur fega människor är. Hur rädslan får ta den största platsen utan att många ens vågar ifrågasätta den. Att rädslan för att det ska göra ont får så många att missa ett helt liv och bara låter det passera förbi. Jag är också rädd. Livrädd för att bli lämnad och livrädd för hur ont det skulle kunna göra, men jag tänker aldrig leva mitt liv så. Jag tänker aldrig låta min rädsla få leva mitt liv åt mig medan jag står bakom och tittar på. Det får göra ont, och det får verkligen kännas. Jag vill aldrig vakna upp en dag och känna att jag missat något. Känna att jag kunde ha gjort någonting annorlunda eller att jag borde ha sagt något som har blivit osagt. På bordet ska alla kort ligga ute, vad är annars poängen?