det här är min tid

Ibland önskar jag, bara för en dag att ni fick vara jag. Typ som måndagen 22 februari, för dagen som faller in idag är så komiskt dålig och människor beter sig så tragiskt dåligt.
Jag tänkte skriva ner att be er som pratar skit om mig att sluta, men ni får jättegärna fortsätta. För jag insåg nyss vad har jag att vinna på att ni slutar med ert skitsnack? Ingenting, för jag har ingenting att förlora på att ni fortsätter. Den enda lilla förlusten är den här stackars föruttna världen vi lever, för ni lever i oärlighet, fula munnar och gör världen ännu ruttnare.
Skam, känner människor ingen skam i sin kropp? Stop hatin' men om anledningen att ni fortsätter är för att jag är vacker, begåvad, rakryggad och en sån som är i centrum så fortsätt att fortsätta bara, för jag kommer fortsätta vara precis så. Så som jag är, föralltid. Vad har ni för armé med munnar mättade med lögner? Jag kommer aldrig bli ful, talanglös, ryggradslös och i bakgrunden vilka lögner ni än försöker slå ner mig och sanningen med. Jag kommer aldrig sluta. Det är tragiskt, för era fula ord har rötter i att ni tror att jag har någonting som ni inte har. Men det är inte sant. Ni är Guds barn, lika fantastiska som jag och dagen ni inser det kommer erat behov att sänka mig försvinna. Det är sanningen. Orden är våra, och orden säger mer om hela vår identitet en om det som orden vill säga.

Att bli pratad om i meningar som vill jämna mig med marken är jag van vid sen barnsben. Skör som glas och stark som betong. Alla ord som faller mellan varandra tar ni mellan varandra ansvar för, som individer och tillsammans. Vad jag låter lämna min mun bär jag ansvar för, och jag tänker ta mitt ansvar. Vara så jävla och förbannat jävla ansvarsfull som jag alltid är. Alltid den större människan, alltid jag.