det här är min tid

Denna bild beskriver mitt senaste dygn ganska bra.

 

Vi tog en nattpromenad som råkade bli x antal kilometer och fem timmar lång, vaknade imorse med brännässlemärken kvar på både ben och händer för vi råkade hamna i ett mindre äventyr på någon annans tomt. Ett 25 timmars dygn med ca 25 ton kärlek, som om man kunde mäta, som om 25 ton skulle räcka. 

(Har ni någon gång känt den känslan när man inte märker att man har gått flertal kilometer för det man pratar om är så tagande att man glömmer allt annat? Och på detta får denna människa mig att glömma allt annat likt att det inte existerar eller ens är relevant.) 

Vill skriva ner varenda lärdom från inatt, varenda analys, varenda konversation, varenda slutsats och beslut men ingenting skulle få plats, så det får komma i min bok senare i livet istället.

Anyways är jag är så lycklig att jag känner att jag kan se så mycket klarare igen. Nästan känt mig som ett vilset tåg som spårat ur sin kurs och hamnat i en sandstorm, nu börjar jag kunna se framtid, hur jag ska ta mig ut och konturer växer fram igen, kontraster börjar synas. Jag börjar känna mig tillbaka på banan igen, jag ser i alla fall vägen dit, att det finns en väg. Lycklig att jag kan dela allt med min andra halva, min bästa vän och min kärlek. Att han alltid lyckas hitta ett sätt att överträffa sig själv när man minst anar det och jag tror på honom.

 

Denna tös är helt enkelt underbar, fröken Wendesten, no more words needed.