det här är min tid

Fyra timmar och en sida.

Sista året är ingen lek och jävla bibliotek. Bibliotikarier är det värsta jag vet. Översättande kulturfittor med en lärarpersonlighet. De är anledningen att somliga tror att feminister är sånna som inte har fått sig ett redigt knull på länge och det tror jag att inte att dom har heller.

En gammal gubbe vandrar förbi längs min oklara riktlinje "Ska du se sådär kärleksfull ut imorgon också?" skrattar han. Jag vänder inte blicken utan att veta vart. Lyser jag verkligen igenom så starkt idag?

På destination hållplats på en slumpmässig hållplats i staden hör jag mig själv svara på de fyra frågor han ger mig. Han som jag först trodde var en gammal klasskamrat som orsakade blåmärken på mina nya och bleka bröst.
"Ingen fara."
"Ingen fara."
"Ja självklart."
"Ingen fara."

På vagnen tänker jag att jag älskar barn. De har samma behov att bli uppmärksammade att de existerar och finns på samma sätt som varenda annan själ på jorden bara att de inte sticker under stolen med det. Det skriker för sin bekräftelse och har inte lärt sig än att man ska skrika i tystnad. "I woke up like this: flawless".

Jag har hört mig själv säga i vad som nu mera känns som en desperat viskning som försöker göra sig påmind "är det okej om det känns mycket fastän det egentligen kanske inte är det?"

Jag vet inte hur jag lyckas så bra med att göra allting förutom det jag ska. Skola är i kategorin måsten och som du skrev "fast jag hatar måsten och allt som har med måsten att göra". Tillsammans är du och jag säkert sämst i världen och de värsta eleverna man kan ha oturen att få. Gud talade till mig om min rastlöshet igår.

Idag tänker jag att jag inte kan ta skillnad på vilken gren av mig som är destruktiv eller vilken detalj i mig som bara är fylld med bokstäver som formar attributet: rastlös. Jag vet inte ens om den destruktiva existerar utan bara är ett symtom på att vara jag. Bara är ett symptom på mänsklighet.

Det är viktigt att påminna sig själv om hur många mil man har vandrat. Det handlar inte bara om substanser eller rakblad utan om det som är jag. Att sila ut guldkornen från rövhålen, de som vågat ljuga för mig och de som talar sanningen. Varenda lögn kan mitt hjärta inte förmå sig att släppa. Då känns nu och nu känns nu.

Det blir tyst länge. Och idag är en sån typisk jävla dag jag hör också mig själv säga mellan de små tårar som föll på Götaplatsen, när du ber mig säga något, "jag är bara så himla trött och ledsen".

Jag tänker inte skriva att jag ska vara jag. Att jag ska fortsätta enda in i kaklet eller att jag är en jävla powerwoman. Eller att jag är Guds jävla barn. Eller att jag är helt jävla unik på de mest fantastiska sätt. Eller att jag kan och är så mycket. Eller att alla känslor är okej och för mänskliga för att kännas för att ifrågasättas. Jag vet det. Det är den sanningen jag bor i och har klätt mina väger med.

Idag känner jag mig rent ut av sagt dålig. Idag känner jag hur världens alla epoker skaver i mig och hur allt det som är jag som innebär att jag faller mellan system är jobbigt. Som att jag lyckas med att inte lyckas med allt. Allt det som är jag känns jobbigt. Idag känns det som att jag misslyckas och trots allt kanske det känns som just idag att det är skönt att få vara ledsen.