Nu.
På hösten blir jag kär och så har det varit i år. Jag ser tillbaks i det jag levde för 365 dagar sedan och jag kan inte förstå hur jag ens orkade att må. Hösten är min sentimentala månad som formar årstid. Där jag gömmer mitt benkomplex bakom ett par alldeles för tunt nätade strumpbyxor som alla dagar om året med skillnaden att jag också gömmer mig. Blommar ut och blommar in. Sår frön och ser de som har blivit till något som liknar ett träd. Saltar mina sår och vattnar mina växter. Av de oförklarliga gånger saltvatten runnit på mina känder 2015 fruktar jag att kommande månader värst. Det får vara sentimentalt. Jag kan inget göra för det ligger i luften ändå.
Hej min gamla, fina blogg. Jesus vad jag har mått dåligt i det fria här. Hösten ligger i luften och med den första höstdagen kommer väte och syremolekylerna mot hyn. Det är en känsla som inte går att förklara, som kanske bara är min att bevara. Utan att ens tänka kommer jag ändå försöka att berätta. Det är inte den känslan som kommer med en låt, som jag själv kan välja att sätta på. Mot årstiderna är jag maktlös. De kommer att komma och gå år efter år när de i fjärdedelstakt tickar på. Men som känslan av en låt som är laddad men minnen den känslan med den jag känner nu.
En årstids vindar och väder mot min hy är som en påminnelse som känns i varenda molekyl i mig, hur det kändes innanför min hy till hjärteroten sist jag kände samma luft utanpå. Den blåser hela vägen till inuti. Samma sak med den första vårdagen, sommardagen eller den första dagen en riktigt stor snöflinga får falla för att landa på min nästipp. Men de första höstdagarna är alltid de mest påtagliga för mig, man kan nästan ta på dom i mig. Och jag faller i en sorg som kanske mer är en känsla av att vara vemodig eller nästan nostalgisk snarare än ledsen. Men jag var så ledsen för ett år sedan.
Mitt lilla hjärta dunkade på mitt i en verklighet som tog sönder det. Som skavde, rev och slet så hårt på det medan det pumpade på så hårt och svagt i mig. Skinn och ben med organ som på gränsen till orkade och med en hjärna som inte kunde förstå. Den förstod allt och ingenting, och den ville allt och inte en dag till. Människorna jag då pratade med varje dag har jag knappt pratat med sedan dess. Ena personen vet jag inte ens hur jag ska nämna eller hur jag ska nämna det som hände då. Det som hände i mig och långt borta utanför mig där jag inte fick eller ville vara. Vet inte hur allt platsar i ord som formar meningar. Jag vet inte. Jag vet väl bara att jag tycker att ett ord som förlåt hade varit det minsta i ens ryggragskvot man kunde sagt. Allt är så långt borta nu så jag väntar ut höstvindarna. Andra personen försöker nu gräva sina sår i mig. Som ett barn som försöker gräva ett hål med en spade i en sandlåda som egentligen består av betong. Jag har inget tunt betongtak, jag är betong. Jag är så stark med den älskar mest. Så trygg hos honom. Nu försöker hon intala sig själv att det är mitt fel att hon har hamnat där. I sin låtsassandlåda till betonggolv. För att min kärlek inte kunde rå sig för att bli kär. Jag blir alltid kär på hösten och jag är nyförälskad i han jag älskar mest. Jag kan inte be om ursäkt för att ha blivit det igen, eller för första gången det hände heller. Jag kan be om ursäkt för hur länge jag höll käften om det, samtidigt som jag vet inte ens om man kan kalla det som fanns just där och då för vänskap om man inte pratat på månader. Är det min rätt att meddela någon om mitt liv? Ringa upp någon man inte pratat med på månader för att berätta något som kommer få någon som redan mår åt helvete ännu sämre? Den delen jag blir hatad för står utanför mitt nervsystem och bortom all min makt. Att bli kär står bortom vår makt. Som att jag inte kan rå för någon annans otrohetsaffär eller när någon annans förhållande tar slut. Jag kan bara hjälpa till så gott det går. Det kan jag rå för, och jag har hjälpt. Jag hjälpte mellan andetag och alla tårar, medan benen vinglade och alla nätter på psykakuten. Jag kan rå för alla gånger jag sa att jag skulle finnas där och gjorde det, alla dagar och hur jag villkorslöst ställde upp. Jag kan rå för alla hjälplösa försök att försöka hjälpa bland någon annans verklighet i alkohol, destruktiva beslut och med valet i innerfickan att leva med ögonbindel. Jag var en fin vän. Jag vet inte om den sanningen är bortglömd eller bortvald. Uppenbarligen är jag nu inte bara bortvald utan genuint hatad. Det kan inte göra mig annat än arg. På ett personligt plan när man villkorslöst har ställt upp och gränslöst älskat en vän. Människor förvånar mig och slutar aldrig att göra. Vänner blir till barn som försöker gräva sår i min betongmark med en spade. Det är skrattretande och sorligt.
Jag blir alltid kär på hösten. Jag är så kär i han som håller mig varm om nätterna.