det här är min tid

Så hör jag en låt av Winnerbäck som du lyssnade på i vad som kändes som hela tiden förra året och en konstig känsla lägger sig över bröstet. Det kommer inte inifrån. En tid med dig känns så långt bort samtidigt inte hur konstigt som helst. Jag tänker på hur ledsen jag var över oss och hur allting blev för ditt måendes skull. Tänker på om det bara var en ursäkt. Det låter faktiskt så, den klassiska "det är inte du det är jag" och "jag behöver vara själv". I så fall var det orättvist mot mig men också komiskt. Jag tänker på hur mycket jag har tänkt på om du verkligen var ledsen över oss, och i så fall hur ledsen du var. Jag undrar om du grät eller bara gick vidare till någon annan för att slippa. Du var ju den som behövde vara själv och det gick inte ihop men för mig var det viktigt att gråta. Gråta ut, gråta färdigt. Så blev jag själv längst i alla fall. Grät ut, grät färdigt. Den där kalendern du fick gick ju inte att öppna på månader sa du i alla fall, det kändes lite bra kom jag ihåg. Jag tänker på om jag hade dött snart om du hade dykt upp på min begravning. Skrattar tyst åt mina dramatiska tankar men tanken har slagit mig fler än två gånger, och alltihop är ju bara tankar. Gamla tankar som i en låt kunde skrämmande klart göra sig påminda. Jag kommer nog alltid vara den som undrar och frågar, med ett så enkelt svar för att jag vill veta. Och även om det ibland händer så tänker jag inte skämmas över min undran.