det här är min tid

Hej mitt lilla internetpapper. Vart ska jag börja? Hoppas att jag nämner här hur tacksam jag är över livet Gud givit mig. Jag hinner inte med och dagarna känns hälften så långa nu som de gjorde för bara något år sedan. Jag undrar när månaderna började kännas som bara någon vecka.

Jag har varit så bra de senaste att undra över vart dagarna har tagit vägen men börjar att inse nu att jag har mycket mig själv att skylla. Jag har sen i höstas varit så himla rastlös i ensamheten och sprungit mellan stillheterna så att jag ska få slippa uppleva dom. Men det där börjar lägga sig nu i takt med att knopparna på träden börjar blomma ut. De bipolära vädret som aldrig tycks vilja bestämma sig gör mig inget ont för vad gör regn när det är 15 grader ute?

Mitt liv är så himla mycket att hinna med. Hinna med att lägga på sminket innan jag ska hinna med bussen för att sen hinna med att arbeta med olika skolarbeten för att sen hinna hålla olika tiden jag lovar människor men som jag aldrig tycks lära mig att hålla. Att hinna med alla skolarbeten som ligger i ryggen som jag försöker springa ikapp men är ett halvår efter är nog det som är svårast. Det känns hopplöst ibland. Det känns som att skoluppgifter fyller hela eftermiddagarna i så stora högar att jag varken hittar eller ens ser en väg ut. Och ibland känns det helt överkomligt. Att faktiskt två månader att lämna in så mycket som jag inte har lämnat in i mina kurser är en helt rimlig tid. Om jag kommer att hinna? Bara framtiden vet. Jag vet inte. Jag kämpar. Även om jag glömmer bort själv att det faktiskt är precis så det är. Hela min skolgång är en kamp. Mitt i allt detta ska jag ha tid för att vårda alla de relationer som jag vill också.

Skolan är så himla svår för mig och jag får börja inse att den är det och att det är så det är.  Vi går alla med olika svårigheter men att ha svårt eller mer att ha helt omöjligt att koncentrera sig är ett sånt jävla handikapp i skolsammanhang. De vill ha arbeten klara på några veckor, jag behöver mer tid. Jag får förlängd provtid och sitter alltid kvar en timme längre än man får i klassrummet och skriver tills handleden värker men det är bara en liten grej bland ett så brett problem som är så himla svårlöst. Jag försöker verkligen, la undan hela påsklovet förutom min födelsedag till att mata av skoluppgift efter skoluppgift men vad gör man när koncentrationen är död? Hur tänder man något till liv som aldrig har levt? Jag kämpar. Kämpar med identitet, med skolan, med Gud och med tid. Jag kämpar på och oavsett de F som står i mina papper så tänker jag inte låta det röra mig längre ner en centimeter. Jag har bestämt mig för att vägra göra det nu. För det kommer lösa sig för mig.

 

Styrkekramar och på växande väg.