det här är min tid

Det här med att känna.

Jag känner.

Jag älskar.

Jag skakar.

 

Jag är också skadefri.

Sen över fyra månader tillbaka.

Fan vad dåligt jag måste ha mått.

Idag skulle jag aldrig trycka något vasst i mig.

 

Låter det komma först av allt.

 

Jag kramar om alla mina vänner

och alla ensamma själar jag orkar.

Hänger i kyrkan.

Hamnar på Andra lång.

Är i skolan när jag inte lyckas försova mig.

 

Jag tror att jag inte känner igen mig själv.

Jag tror att det är en del av problemet.

Att Hanna 15 hade legat i sin säng

och gråtit sig själv till sömns.

Hon tog i och för sig i allt som kändes,

och då var det som gjorde ont det lättaste att greppa tag i.

 

Men hon kände helt och fullt, grät och gick på sin impuls.

Ville jag skälla ut någon så gjorde jag det.

Ville jag träffa nåon så frågade jag hen.

Ville jag säga något så sa jag det.

 

Nu frågar jag mina vänner hur jag borde reagera över grejer.

För att jag inte känner för att reagera alls för det är lugn i mig.

När det inte blåser kan jag bli ovan och nästintill obekväm.

"Hur borde tänka, känna eller reagera???"

Precis som jag känner tydligen, för så svarar de.

Bra, för jag är, konstigt nog lycklig.

 

Det kanske bara är det att jag har blivit stark i mig själv?

Antagligen är det bara det att jag har vuxit upp.

För det brukade kännas mer.

Nu över jag upp någon slags medvetenhet.

 

Men när någonting jag brukade gråta över knappt får mig att höja ett ögonbryn,

måste jag ändå ställa mig själv frågan:

Vem är jag?

Vem har jag blivit?

 

Jag har ju fått svar på det jag vill.

"Jag vill växa" skrev jag jämt förut.

Grattis Hanna, du har vunnit det nu.