Går vidare.
Är det inte konstigt hur man kan säga att någon är ens allt, och hur man verkligheten kan mena det? Hur någon som i dåtid kan ha varit hela ens värld inte tar upp någon som helst tankekraft längre. Hur jag kommer på mig själv med att inte lägga en tanke på den som var mitt allt på dagar, att det kan gå dygn utan att jag bryr mig någonting, om någon som brukade ta upp mina tankar 24/7. Om någon som jag brydde mig om mest i världen.
Jag tycker det är konstigt. Men jag gillar det. Livet är föränderligt.
Tack Gud för det. Brukade skriva "tack för tårarna på kinderna."
Jag vill omformulera mig: Tack för leendet på läpparna.