det här är min tid

 

 Jag ser uteliggare i hela staden. De frågar om pengar och jag säger att jag inte har några. Det har jag.

Jag vill verkligen hjälpa till. Jag bor i ett hus med åtta rum, går en gigantisk skola och kyrka. Varför inte låta dom sova där i värmen? Jag pratar med uteliggare som sover utomhus på Schillerskas skolgård och ser hur han och hans vänner har sina kläder i gigantiska soppåsar. Jag såg en uteliggare som blev rånade av två män utanför kyrkan förra veckan. Ibland köper jag mat åt de, gör en macka eller sätter mig ner och pratar med dom. En tjej visade sina papper från arbetsförmedlingen och berättar om hur hon och hennes vänner verkligen vill ha ett jobb så att hon bidra och tjäna sina egna pengar. Att inte valt att sitta på gatan. Det kan låta så självklart, vem vill sitta på gatan och tigga? Berättar inte det vilket helvete tiggarna på gatorna kom ifrån som hellre väljer att spendera sitt liv såhär? Hon berättar om hur hon, hennes man och barnbarn sover i en bil. Jag får träffa honom och jag har aldrig sett en lika lycklig sex-åring i hela mitt liv. Hon berättar om hur människor spottar på henne, hur polisen kör iväg henne, om rasismen utan att nämna det ordet. Att hon konstant har huvudvärk och är orolig utan att kunna sova, hur hon brukade älska Sverige men nu inte klarar av det. När jag sitter med henne vid ett minusgradigt Centralstationen ser jag hur människor ger enkronor men lämnar tian kvar i handen. Hon svär åt dom, jag skrattar och förbannar snåla svenskar. Jag ser i deras ögon hur alla som går förbi ser ner på henne. Hur hon inte är som dom, hur hon är smutsig och inte är värd ögonkontakt som en vit och blond människa med blåa ögon är.

Jag tar hennes nummer och säger att jag ska höra av mig. Det gör jag inte.

 

Jag tror att rädslan att hjälpa till för att sen vara fast driver oss människor till att inte göra någonting alls.

Göteborg: vi måste hjälpa varandra. Med att hjälpa till menar jag att hjälpa alla. En uppmanelse och påminnelse till alla och mig själv. Möter du en uteliggare som ber om pengar men bara har kortet på dig, fråga om hen är hungrig och köp lite mat. Har du inga pengar men några minuter över, prata med dom. Fråga hur de har det som medmänniska och lär er istället för att dela artiklar på Facebook som ska berätta för oss hur det ligger till med tiggeriet. Detta är det minsta vi kan göra, för en bättre stad och för människor med hungrande magar som har ingenting kvar. Vi är alla människor, med samma värde.