det här är min tid

- Vad är det?

- Jag har svårt att få luft bara, säger jag och vill inte att du ska se, höra eller känna mig såhär.

- Vet du varför?

- Det går inte att sägas med ord, får jag fram.

Jag som alltid kan bädda och klä in känslorna i ord. Du vet som att ångest inte är logisk, så som varken rädsla eller kärlek heller är? Vi får ångest över grejer som ser oväsentliga ut i andras ögon och kan inte sätta fingret på vad det är som triggar och varför det får oss att skaka om kvällarna. Vi är rädda för saker som är ologiska. För monstret under sängen istället för att gå över bilvägen. Och kärleken den, den är helt oförklarlig. Jag har nog alltid varit sentimental när mörkret faller. Då vill jag att orden ska betyda någonting och i takt med det stiger någon slags osäkerhet fram i mig som inte existerar i dagsljus, eller knappt existerar alls egentligen. Jag vet inte vad det är. Det är ett komiskt personlighetsdrag som jag helt enkelt får skära av.