det här är min tid

Vi står i Vasa och väntar på vagnen. Jag röker en cigg, Lucky strike blå och tittar på dig. Du är en sån vän man alltid vill hålla i handen och ge dig pussar på kinderna, bara för att det ger en lycka. Du är en sån vän man vill ta in till sig ända längst in i hjärteroten där det inte finns någon annat än mig kvar, där all fasad är avskalad. Vill låta dig stanna där, låta dig bo och gro där.

Vi pratar om träd. Hur alla människor fastnar för olika träd, om hur vi älskar dom och har våra favoriter. Jag citerar min mamma och säger att hon brukar tänka på när hon ser ett träd att det är större under marken än vad de är ovanför ytan, med alla sina rötter tiotals meter ner. Om hur häftigt det verkligen är.

Jag säger att jag ser det som en liknelse för något jag inte kan sätta ord på eller förklara. Inte något klyschigt om att allt inte alltid är vad det verkar eller hur människor vi är mycket större och djupare på insidan, utan någonting annat. Men jag vet inte vad.

Du säger att du tänker på mig, men kan inte sätta ord på det jag försöker göra heller. Jag vill så gärna att du skulle, jag är så nyfiken på hur du menar. Jag föddes konkret och du föddes i en bild.

En timme senare berättar du om ett brev som du har skrivit till mig för länge sedan nu men aldrig skickade. Där du hade skrivit om mig som ett träd. Om de mycket större rötterna växandes under marken än trädet som syns på ytan.

Jag vill förstå, jag vill förstå precis allting. Det gör jag inte. Jag förstår bara att jag älskar dig och att jag älskar dina bilder. Det som gör dig till dig.