det här är min tid

Jag vet inte hur jag ska skriva här utan att nämna en smskonversation från igår, utan att nämna varenda jävla handling som ekar mot min hud från då. Kan väl skriva några korta rader om att jag vet vem jag är, att jag vet vem jag har varit, hur jag har varit mot andra och hur saker är. Jag ger så mycket. Så mycket kärlek och så mycket skör ärlighet. Se in i mina ögon, är det något du vågar säga som du vet är sanning? Någonting du vågar berätta för mig? Blir kvar så orättvist behandlad. Får tillbaka manipulivitet och ilska. Fortsätt blunda då. Du skulle aldrig våga.

 

Förlåt att jag vill hjälpa till, förlåt att jag kan se saker för vad de är. Lev för i helvete, jag har aldrig sagt något annat. "Hanna jag kommer alltid att älska dig." Det är vad du har sagt. Har inget problem med att vara en främling, eller låtsas som en för det är ju så man gör. Men jag får problem när någon är orättvis mot mig som jag bara vart fin mot.

 

Gamla rutiner, gamla tankefällar, samma jävla gamla tankemönster. Har vart så jävla skönt att slippa dom, kommer vara så jävla skänt att slippa dom. Därför får människor säga vad fan de vill till mig och behandla mig hur fan de vill. Tack Gud för insikt. Jag kom ihåg hur jag satt på bussar och grät, hur jag behövde inbilla mig att jag är underbar. Idag finns det inga tvivel, jag är helt underbar. Skapad i Guds avbild, vemfan är lilla jag att ifrågasätta det?